♥

Varnar er för rörigt och osammanhängande inlägg men jag måste få skriva av mig..

.

Lycka.

Vad är egentligen lycka? Är det de nya ridstövlarna, är det den nya klänningen eller är det att vinna den där LC:n som man aldrig har blivit placerad i innan?

Jag vet vad lycka är, tro mig, jag vet!

Jag tror inte att någon av mina bloggläsare kan förstå hur lycklig jag blev när jag kom från franskan en molnig tisdag och såg Tink stå i sjukhagen.

Jag kan inte tar ner min lycka på ord och skriva de här, lyckan är så stor att den inte ens får plats i min kropp.

Jag hade lixom gått i flera veckor och önskat att Tink skulle komma tillbaka, det var extra jobbigt varje gång någon snackade om honom. Det högg till i hjärtat och så kom den där irriterande klumpen i halsen som envisades med att komma varje gång någon sa hans namn.

Jag tror inte att någon kan förstå hur ledsen jag egentligen var, jag är nog ganska bra på att inte visa vad jag känner.

.

Alla frågade hela tiden om jag hade hört något nytt från Tink osv osv och jag svarade alltid nej.

Det jobbigaste var nog när en person snacka om honom ungefär 2 veckor efter att han hade blivit såld.. Jag satt i shettisstallet och kollade på min mobil och så kom personen och började snacka om honom jättemycket och efter ett tag kom det där som alltid kom, "Ojj hoppas att det är okej att jag snackar om honom!" 

Och jag fick sån sjuk längtan att jag höll på att börja gråta men jag sa bara att visst det är klart att det är, när jag bara villa springa därifrån och gömma mig nånstans.

.

Då visste inte jag att Tink bara var uthyrd och aldrig såld, men jag är faktiskt tro det eller ej glad över att jag inte fick veta det förrens han kom tillbaka.

Om jag hade vetat att han bara var utlånad hade jag gått och hoppats och bara kunna tänka på det..

Men nu försökte jag bara glömma eftersom att alla minnen med honom var så underbara.

Självklart så gick det inte, jag var alldeles för ledsen för det. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag grät mig till sömns. Bara de som har förlorat sin häst/foderhäst/medryttarhäst vet hur det känns.

.

Tillbaka till den tisdagen som var den bästa på sjuuukt länge.

Jag kom dit och såg Tink i sjukhagen och det enda jag kunde tänka var "Jag drömmer, jag måste drömma!" 

Men det var sant, jag sprang rätt ut i hagen och kastade mig om hans hals bokstavligt talat.

Jag grät så mycket att de som stod utanför hagen trodde att jag skulle svimma eller något, hahah.

Jag var så jävla lycklig, min stjärna, min livsglädje, mitt allt var tillbaks.

Den känslan är obeskrivlig, jag bara stod där i säkert en timme och grät, grät och grät, världens finaste häst bara stod där, som om han förstod varför jag grät.

Jag gick in i stallet och där stod Isabella, en liten tjej i stallet. Hon kollade på mig och sa:

"Men Ebba, är du ledsen?"

Och jag svarade:

"Nej bara jävligt lycklig!"

.

♥ You and me, that´s how it´s meant to be ♥